Ramones Cupen

Jag hade verkligen sett fram emot årets fotbollscup och det kändes verkligen som att jag behövde träffa lite folk igen. Jag hade lovat att jobba extra, vilket kändes lite drygt, men när jag väl vaknade långt före väckarklockan och både var pigg och utvilad hann jag göra mina timmar och dessutom ta en klassisk gubblur innan mitt kommunala färdmedel tog mig till Västerås.

Jag hade snackat lite med Stargazer och köpte med mig en A-fil på klassiska Ica Ettan för att få honom på fötter. Eftersom klassiska Ankdammen bara ligger ett par stenkast bort från Humlegatan blev det en kortare promenad innan första nödraketen knäpptes och jag kunde mingla runt lite mer än brukligt bland folk och fä. Jag tyckte det fler gamla Taj Mahal-vänner än det brukar vara, men förmodligen var det bara mitt humör. Nacka, Rozzer, Poser, Wiking, Slumlord, G, Livscoachen och Blondinen är bara några som kan namedroppas utan att behöva tänka efter allt för mycket. T.o.m. Toomuch hittade ut och gjorde mig och Stargazer sällskap och det blev på det hela taget en riktigt skön eftermiddag som avslutades med att vi såg personbil efter personbil rulla in över gräset och dra med sig den ena skadade spelaren efter den andra för vidare transport mot akuten.

Stargazer skulle hem och jag insåg att jag skulle hinna med 6-tåget om jag slog följe. Poser hälsade att jag vet var han bor, vilket uppskattas och jag ska ta mig över om någon helg.

Det är länge sen nu, men under 2–3 år av mitt lov gick jag den där sträckan till och från högstadiet. Emausskolan, Långmårtensgatan, Gideonsbergsgatan och Kopparbergsvägen, även om jag på den tiden tog av mot Norra Ringvägen och Röda Gården nere vid Knutsgatan. På den tiden gick det att gå på ABB Atoms sida av Långmårtensgatan och jag minns hur jag älskade att gå och titta in i det där gamla rostiga staketet som gick längs med smala trottoaren. Nu har de byggt ett nytt fult bostadsområde som jag inte riktigt förstår mig på. Vita punkthus som mer eller mindre ser ut som ett gäng moderna krematorium som saknar både personlighet och livsglädje. Jag brukar ofta få höra att det är märkligt hur man fått bygga sönder Västerås under 50- och 60-talet, men det är väl precis som nu. Västerås känns fortfarande som Sveriges största bruksort där få tittar upp och observerar sin samtid. Det blev inte bättre av att jag såg det nya punkthuset de slagit upp på parkeringen mellan Kopparbergsvägen och gamla Emilios. Jag minns tidningsartikeln där en politiker sa att det var en för öppen yta där och att större huskroppar på båda sidor Kopparbergsvägen skulle ge en känsla av storstad och sen tycks tanken ha tagit slut.

Jag gick in på Ica Skrapan innan jag tog tåget hem. Jag tog faktiskt Glasgatan hem och den kändes faktiskt lite skönare än på den tiden jag behövde fortsätta Tunadalsgatan hem. Jag gick förbi Bishops och funderade en kort sekund om jag skulle gå ned och ta en öl lite senare, men när klockan närmade sig 23 och jag slötittat på en livestream där en holländare spelar Mechabellum bäddade jag ner mig.

Jävligt skönt med en tidig kväll, eftersom jag klev upp vid fyra.