Dansande Man

Jag vaknade upp med tanken: Det var länge sen jag lyssnade på Dansande Man. Jag hörde de 15 första tonerna, typ. Märkligt och nästan som att vakna upp till en feberdröm. Nej, jag kommer inte lyssna på Page i år heller.

Jag försöker minnas vilket år det var som jag var intresserad av en tjej som spelade innebandy och försökte förklara mina känslor för. Jag brukar alltid associerade henne med en gammal Page-låt. Minnet är blekt och jag orkar inte googla låttitlar. Hon visade sig vara ganska dryg vill jag minnas. Och jag alltid berusad. Jag tänker mig att det var 1997, men minns plötsligt att vi var hemma hos hennes lagkompis och såg några slutspelsmatcher under fotbolls-VM 1994. Det låter logiskt eftersom det var på den tiden då jag såg en intressant person, förstod att jag inte kunde få henne och gick på hennes kompis. Ja, jag var 21 år. Tjejen var någons kompis och det var säkert därför känslorna var så svåra att förklara. Jag förstår inte hur idén av en flickvän kunde vara så viktig och dessutom blev vi osams helt i onödan av en massa trams. Hur tänkte man?

Ja, just det. Det var i kön till Café Blanche jag kläckte den där briljanta idén om oss två och tyvärr stod hon bredvid.

Jag har haft en ganska tung vecka. Det är en del kring barnen som har behövt ordnats upp, men även planering inför det som komma ska under hösten. Det är inte riktigt vad jag vill hålla på med just nu, men jag känner en viss styrka av att ta tag i problemen och ordna upp dem. Det är så lätt att hänga med huvudet, men nu tar jag samtalen och förberedelserna och känner att jag faktiskt släpper problemen och inte tänker på dem 24/7. Ibland överraskar jag mig själv – så här var jag inte för några år sen. Positivt!