Skivmässan

Det var inte bara Neubauten jag missade i helgen. Ett tag var jag inne på att byta biljetten mot en Bodyfest-biljett, men p.g.a. operationen hade det varit lika illa. Eller – jag hade kunnat åka lördag till söndag, men eftersom läkaren sa åt mig att inte dricka så hade jag inte haft något att göra i väntan på Dive. Jag tror faktiskt att det hade varit roligare att se Dive 2024 om jag ska vara riktigt, riktigt ärlig, men jag kunde inte försvara ett eventuellt beslut att åka för ett band som spelar max en timme. Arvsynd, är ett tufft bandnamn, men sången är så cringe att det inte går att lyssna på. Alvar, No Sleep by the Machine och Lucifer’s Aid är helt okej om jag ändå åkt, men risken är att jag kommit så sent som möjligt och åkt direkt efter Dive. Ja, ni ser – tur att den här griniga gubben stannade hemma.

Istället tog jag 10-bussen till Västerås och gick på dagens skivmässa. Den var i ny regi och helt okej. Det blev lite trångt mellan backarna, men jag har tur eftersom alla handlare har elektroniskt, indie och post-punk i samma fålla. Jag hittade en hel del, men är lite kinkig vad gäller prislappar. Jag hittade The Mobile Homes fullängdare: Hurt för 300 och fick fick ta både ett och två djupa andetag för att låta den stå kvar i backen. En annan handlade hade en massa reissue med bl.a. Nine Inch Nails för 300-400. Det är säkert rimligt, men ibland känns vinylpriserna så skeva. Det är inte handlarnas fel – snarare marknaden. Jag hittade Joy Divisions: Closer för allt mellan 200-400 och då känner jag att jag nästan skulle behöva kolla igenom Discogs för att kolla version och det hade jag verkligen inte lust med i trängseln. Det blir väl lite mycket folk för mig. Istället köpte jag The Housemartins: London 0 Hull 4 för 80 och en Front 242-tolvan: Politics Of Pressure, för 150. Båda kändes rimliga och blir snygga på väggen, vilket också var dagens syfte. Att hitta skivor som betytt mycket i mitt liv. Jag hittade även ett ex av Peter Ivarss gamla band: Underjordiska Lyxorkestern, som jag också stod och velade om. Det var samma säljare som Mobile Homes dessutom. Underjordiska kostade hundra spänn, men jag fastnade lite i tanken om att jag inte bara kunde ta den ena och så fick det bli. Jag gillar mitt nya jag – jag tar ett beslut och går vidare.

Jag fick med mig Poser till Spicy Hot. Han åt inte, men lät mig. Vi skulle träffa övriga gänget på Pitcher’s en timme senare, men där finns det inget för mig. Supertrevligt. Eftersom jag inte kunde dricka öl bjöd jag Poser på en – det är han fan värd med tanke på hur mycket han ställt upp under åren. Jag köpte något mousserande till honom och Livscoachen senast jag var var hemma hos dem. Samma anledning: att de finns. Jag är inte så lätt att ha och göra med jämt, men de finns alltid där. Jag försöker minnas gamla namn på folk och jag är nästan säker på att det var Ragdoll som var med. Paret har jag nog aldrig haft några namn på och får försöka hitta på något. Mycket möjligt att den ena kallades Servitrisen för en si så där 15–20 år sen. Jag är så dålig på att hitta på unika namn. Jaja, det var länge sen hon var servitris. Hon är sjukt social och i dag fyllde hon i och förklarade allt när hon såg på mig att jag inte hängde med. Jag är ute så sällan med det gänget. Även om eftermiddagen bara varade i ett par timmar hade jag supertrevligt.

Åkte hem och såg Stars möta Dolphins. Stars tappade allt i andra kvarten och efter halvtidsresultatet 43–60 kändes det kört. I tredje kvarten hände något och trots förlust 85–94 var Stars bara en poäng efter en kort stund. Otroligt starkt att komma tillbaka och årets lag har verkligen bevisat att de mäta sig oavsett motstånd. Kul att se och de spelar verkligen för varandra. Jag vet inte, men jag undrar vad som hänt om Dwight Wilson fått i sina tre tvåor han missade på slutet.

Barnen är inte här så jag har en lugn kväll. Det är kanske vad jag behöver. Ringde Syster och kollade läget. Jag har varit dålig på att höra av mig till henne under de sista åren. Det är väl samma tillbaka, men det är väl ett tecken på att livet inte varit speciellt optimalt. Jag har fokuserat och lagt både tid och energi på helt fel person. Det kan bara bli bättre nu.

Jag såg ett avsnitt av Derek. Det gör mig alltid glad. Ja, eller glad och glad. Det är den här typen av meningar som förstör min image som deppsynthare.

Ramones Cupen

Jag hade verkligen sett fram emot årets fotbollscup och det kändes verkligen som att jag behövde träffa lite folk igen. Jag hade lovat att jobba extra, vilket kändes lite drygt, men när jag väl vaknade långt före väckarklockan och både var pigg och utvilad hann jag göra mina timmar och dessutom ta en klassisk gubblur innan mitt kommunala färdmedel tog mig till Västerås.

Jag hade snackat lite med Stargazer och köpte med mig en A-fil på klassiska Ica Ettan för att få honom på fötter. Eftersom klassiska Ankdammen bara ligger ett par stenkast bort från Humlegatan blev det en kortare promenad innan första nödraketen knäpptes och jag kunde mingla runt lite mer än brukligt bland folk och fä. Jag tyckte det fler gamla Taj Mahal-vänner än det brukar vara, men förmodligen var det bara mitt humör. Nacka, Rozzer, Poser, Wiking, Slumlord, G, Livscoachen och Blondinen är bara några som kan namedroppas utan att behöva tänka efter allt för mycket. T.o.m. Toomuch hittade ut och gjorde mig och Stargazer sällskap och det blev på det hela taget en riktigt skön eftermiddag som avslutades med att vi såg personbil efter personbil rulla in över gräset och dra med sig den ena skadade spelaren efter den andra för vidare transport mot akuten.

Stargazer skulle hem och jag insåg att jag skulle hinna med 6-tåget om jag slog följe. Poser hälsade att jag vet var han bor, vilket uppskattas och jag ska ta mig över om någon helg.

Det är länge sen nu, men under 2–3 år av mitt lov gick jag den där sträckan till och från högstadiet. Emausskolan, Långmårtensgatan, Gideonsbergsgatan och Kopparbergsvägen, även om jag på den tiden tog av mot Norra Ringvägen och Röda Gården nere vid Knutsgatan. På den tiden gick det att gå på ABB Atoms sida av Långmårtensgatan och jag minns hur jag älskade att gå och titta in i det där gamla rostiga staketet som gick längs med smala trottoaren. Nu har de byggt ett nytt fult bostadsområde som jag inte riktigt förstår mig på. Vita punkthus som mer eller mindre ser ut som ett gäng moderna krematorium som saknar både personlighet och livsglädje. Jag brukar ofta få höra att det är märkligt hur man fått bygga sönder Västerås under 50- och 60-talet, men det är väl precis som nu. Västerås känns fortfarande som Sveriges största bruksort där få tittar upp och observerar sin samtid. Det blev inte bättre av att jag såg det nya punkthuset de slagit upp på parkeringen mellan Kopparbergsvägen och gamla Emilios. Jag minns tidningsartikeln där en politiker sa att det var en för öppen yta där och att större huskroppar på båda sidor Kopparbergsvägen skulle ge en känsla av storstad och sen tycks tanken ha tagit slut.

Jag gick in på Ica Skrapan innan jag tog tåget hem. Jag tog faktiskt Glasgatan hem och den kändes faktiskt lite skönare än på den tiden jag behövde fortsätta Tunadalsgatan hem. Jag gick förbi Bishops och funderade en kort sekund om jag skulle gå ned och ta en öl lite senare, men när klockan närmade sig 23 och jag slötittat på en livestream där en holländare spelar Mechabellum bäddade jag ner mig.

Jävligt skönt med en tidig kväll, eftersom jag klev upp vid fyra.

  

Om bloggen:

Startade bloggen i augusti 1998, utan vare sig syfte eller mål. Det märks.

Länkar: