Det var inte på den här sidan 25–årsstrecket jag var inbjuden till förfest på Skogsvägen, så jag tackade naturligtvis ”JA” per omgående. Vad jag inte förstod från början var att O’Learys punkfredag var flyttad till den här lördagen och att det var Lastkaj 14 som skulle spela. Runt 300 spänn för en högst ordinär och småtrist trallpunk fick mig att tacka nej till själva utgången, men precis som senast jag var på Skogsvägen var det givetvis förfesten som lockade. Det var PF, med dotter och hennes kille, och en annan tjej med sin son vilka jag aldrig tidigare träffat. Kidsen höll oss roade med något slags dryckesspel, aka någon variant av frågesport eller ”jag har aldrig” där det utdelades ”straff”. Det hela blev lite småsegt och hade jag bara druckit de gånger jag fått hade jag nog bara hunnit med en Hof under de två timmar vi höll på. Det var hur som helst väldigt trevligt och en kul grej eftersom jag i princip bara kände PF.
Vi snackade lite om när jag studerade, men jag var samtidigt väldigt noggrann med att poängtera att det runnit mycket vatten under broarna sedan min tid.
Strax efter åtta gick vi ned mot spelningen och jag fick veta att PF:s dotter sökt statsvetenskap. Vi snackade lite om när jag studerade, men jag var samtidigt väldigt noggrann med att poängtera att det runnit mycket vatten under broarna sedan min tid. Värt att nämna är att jag fick en guldstjärna av dottern för att jag kombinerat mina studier med genus och av PF för att jag är den enda ”statsvetaren” hon känt som inte blivit moderat. Det slog mig plötsligt att min systerdotter faktiskt läser sista året och lovade att fråga henne om hon har lust att agera bollplank inför studierna – ett erbjudande som togs emot med glädje.
Väl nere på stan gick jag in till sportbaren och tog en öl innan jag rusade ned till 21–bussen. Det blev således en lugn kväll och det var faktiskt riktigt skönt att komma hem tidigt. När jag klev av bussen funderade jag på om jag skulle gå in på Bishops, men det hela rann ut i sanden. Jag går ut så förbannat sällan och bara tanken på att göra det i Köping får det att krypa i mig. Det finns fan en gräns och jag ska vara bra deprimerad för att passera den.