Årets första perfekta höstkväll
Jag har haft en ganska dålig vecka. Jag har känt mig allmänt seg och nästan värre än förra veckan när jag fick en släng av någon slags förkylning. Halsont och snuva. Samtidigt har jag älskat att cykla hem i mörkret och varje cykeltur har inletts med tanken: Jag måste köpa ljushållare till värmeljus! men när jag kommit hem har tanken varit som bortblåst. Tur att jag kom på den nu. Jag får kanske titta efter såna när jag och P ska till Stockholm om ett par veckor.
Det var därför E:s meddelande om att hon gick hem till mig efter skolan kändes extra behövlig. Hon har varit hos sin mamma sen i söndags och jag trodde faktiskt inte att jag skulle få se henne innan helgen. Hon låg på sitt rum, nedbäddad i sin hajdräkt när jag kom hem och jag frågade lite kort om hur allt var. Jag kokade lite tevatten, satte mig i soffan och det var då jag hörde det där underbara prasslet från hennes rum. Jag vet inte om hon pysslade, målade eller letade garn, men det är så sköna ljud. Ni vet den där sanningen om hur skönt det kan vara att bara sitta tyst med någon i samma rum. Det är liksom inte samtalen som är det viktiga – utan närvaron. Ganska mycket så kändes det.
Årets första perfekta höstkväll.
